Rym
Rym (Hrym eller Hrymer; norröna: Hrymr) är en jätte i nordisk mytologi. Han är endast omtalad i Völuspá – i samband med Jotunheims mobilisering inför Ragnarökslaget – samt i Snorre Sturlassons prosaskildring i Gylfaginning av samma händelseförlopp.
|
|
|
Namnet Hrymr (av hrumur) betyder ”den (av ålder) skröplige”[1][2][3] och har tolkats som beteckning för jättevärldens åldrige överkonung, som nu leder sitt folk till den sista striden. Han är tydligen för svag för att rida och måste åka i vagn – på samma sätt som den orkeslöse Harald Hildetand vid 150 års ålder tvingades fara i vagn till slaget på Bråvalla hed.[4][a] Den ”högvagn”, som nämns i Ohlmarks översättning, finns inte i originaltexten, men verbet aka (ekr) gör ändå vagnens närvaro påtaglig.
I Gylfaginning 51 är Hrym nämnd två gånger. ”Hrym heter jätten som styr Nagelfar”,[5] skriver Snorre. Men detta strider mot vad som står i Völuspá, som Snorre själv uppger som sin källa. Om även det skepp som omtalas i strof 51 avser Nagelfar, så är det i stället Loke som styr (Loki stýrir).
Några rader längre ner i Gylfaginnings text rapporteras Hryms ankomst till slagfältet:
- Muspells söner tar sig fram till fältet som heter Vigrid. Dit kommer också Fenresulven och Midgårdsormen. Loke har också kommit dit, och Hrym med alla rimtursarna; Loke följs av alla Hels män.[5]
Utöver detta är jätten Hrym inte omtalad någonstans. Namnet Hrym (Hrymr) finns inte heller medtaget bland tulornas jǫtna heiti (namn på jättar).[2]
Kommentarer
- ^ Mot tolkningen att färdsättet i sig skulle implicera kraftlöshet har invänts att även Tor åkte i vagn till Jotunheim. Se exempelvis Þrymskviða 21.[2]
Referenser
- ^ Richard Cleasby och Guðbrandur Vigfússon, An Icelandic-English Dictionary, 1874. Uppslagsord: Hrymr, ”the old, infirm (?)”; jämför Hrumr, ”infirm, staggering, esp. from age.”
- ^ [a b c] Sigurður Nordal, Völuspá gefin út með skýringum, Árbók Háskola Íslands 1922−23. Strof 50
- ^ Eyvind Fjeld Halvorsen, ”Naglfar” i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, 1967, spalt 203.
- ^ Åke Ohlmarks, Gudatro i nordisk forntid, Gummessons 1970, sid 31.
- ^ [a b] Snorres Edda i översättning av Karl G. Johansson och Mats Malm, Klassikerförlaget 1999, sid 85. ISBN 91-7102-449-2
